Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig... Dagen började som vanligt, gick upp tidigt, duschade, tog det chill och fick skjuts ända till stan. So far so good liksom. Hände inget speciellt i skolan heller, allt flöt på och var så ovanligt vanligt. Fram till lunch ungefär då bokstavligen hela världen vändes upp och ner... Det som jag ska berätta må låta väldigt konstigt och kanske lite uppmärksammhetssökande men det är verkligen inte. Detta är en erfarenhet som jag aldrig hoppas att jag behöver vara med om igen och detta var precis det som hände, ur min synvinkel. 
 
Saken var alltså den att jag och några kompisar skulle äta lunch men alla gafflar var slut så efter att ha lämnat maten vid ett bord går vi tillbaka för att vänta på bestick. En tvångshandling/ försiktighetsåtgärd jag har är att jag alltid, och då menar jag verkligen alltid, torkar av kniv och gaffel innan jag äter men eftersom mina kompisar inte gör det blev denna gång lite annorlunda. Helt utan att tänka på det börjar alltså de andra äta och så även jag... Vad jag däremot inser efter typ två penne pastisar är att jag inte torkat gaffeln (!) Paniken infinner sig på mindre än en hundradelssekund och vad jag fått berättat för mig var att jag blev helt tom i fejset. Minns att jag la ner gaffel och tankarna bara exploderade. 
 
Vad faan har jag gjort?! Hur kunde jag va så dum att bara glömma?! Vad gör jag nu? Tänk om jag blir sjuk? Fast den var ju helt nydiskad. Men det spelar ingen roll för den kan vara smutsig ändå! Helvetehelvetehelvete! 
 
Detta ta var bara några av alla de tusen tankar som susade omkring. Inom loppet av ca två minuter hade jag börjat hyperventilera lite smått och gråten var inte långt borta. Härifrån minns jag inte speciellt mycket mer än att vi satt i ett klassrum, som vi senare skulle ha lektion i, och allt eftersom eleverna droppade in gick det inte riktigt längre att sitta kvar där och se ut som en treåring. En från klassen tog hand om den orörda maten medan de andra snabbt lämnade och följde med mig en trappa upp. I trappen möter jag den lärare som jag ska ha och hon förstår nog ganska snabbt att något är fel (hon vet också att jag tycker vissa saker är jobbiga). Vi går in i ett lärarrum och vif denna tid kan jag knappt andas mellan gråtattackerna och hela kroppen skakar. Efter ett snabbt beslut av denna lärare så går hon för att hämta kurator eller skolsköterska, problemet var dock att ingen av dom var där... Toppen! Ångesten ökade ytterligare och det har nu gått drygt 40 min. vi bestämmer iaf att prova att ringa till Danderyd för att försöka få tag på psykologen som jag går hos. Dock satt hon i ett möte men skulle försöka ringa upp efteråt. Så där sitter jag, hyperventilerar, skakar och gråter omvartannat. Efter bara en liten stund så ringer hon upp mig och vi pratar i typ en halvtimme, allteftersom går ångesten ner och jag tror att det hjälpte en del med att få prata med henne. Efter 1,5 timme har allt lugnat ner sig så pass mycket att jag och en kompis går ner för att äta en gång till, på order av psykologen eftersom det annars skulle bli ännu värre nästa lunch. Skippade den sista lektionen men stannade kvar för att försöka gå på teatern. Vad som är läskigt med detta är att jag under nästan två timmar hade en ångest på över 6 (en skala mellan 1-10) men att när jag gick och lade mig på kvällen endast var extremt trött, vilket är en väldigt logisk förklaring rent fysiskt. 
 
Nu på torsdag ska jag tillbaka till Prima och helt ärligt är jag nog mer nervös än någonsin... Känner mig så himla dum när det blir såhär och är så stört rädd att vi kommer gå snabbt fram nu men vad jag förstod när jag pratade med psykologen är detta inte fallet utan vi ska fortsätta på ungefär samma sätt. Att bestämma en övning som inte är för svår, öva på den där och sedan fortsätta med det hemma. Men en uppdatering på det kommer då. 
 
Sen vill jag också passa på att tacka mina fina kompisar som verkligen gjorde allt för att det skulle bli bättre och de lärare på skolan som bryr sig mer än vad en vanlig lärare skulle ha gjort. Ni gör så himla mycket även om det inte alltid går att säga i situationer som dessa, ni är guld värda ♥

Kommentera

Publiceras ej