Exponering handlar om att under ordnade former utsätta sig för en situation som framkallar ångest och sedan stanna kvar i den obehagliga situationen tills ångesten minskar av sig själv. På detta sätt får personen genom exponeringen en ny erfarenhet som gör att ångesten inte blir lika stark nästa gång till att personen utsätts för det obehagliga. Källa.
 
Detta är precis vad jag ägnar mig åt just nu. Att ha en fobi är i allmänhet väldigt jobbigt, tidskrävande och fysiskt utmattande. När man väl vågar inse fakta och förstår att inte är normalt att tvätta händerna 3 gånger på raken, tio gånger om dagen så är det både en lättnad och en enorm rädsla. För jag tror nog att alla vet vad som krävs för att "bli av med" en sådant beteende. Kognitiv beteende terapi. De skräckhistorier som finns angående KBT kan jag nu nästan säga är helt felaktiga. Visst du måste utsätta dig för din rädsla för att bli kvitt den. Men du gör det inte pang bom rakt på utan i mycket små portioner. 
 
Den första övningen jag har fått nu när den "verkliga" behandlingen har börjat är att låna/låna ut saker till personer i min närhet tex en penna. För er som läser detta är det säkert inga problem att låna en penna av en kompis, kanske t.o.m från en främling. Jag trodde inte heller att detta var en stort problem fram till det att jag sitter där. Hos psykologen. Med ett papper och en penna framför mig. Jag skulle skriva en mening men en penna som hon precis har skrivit med. Det må låta extremt och barnsligt men det tog emot så himla mycket att behöva ta i den där j*vla pennan. Men jag gjorde det och det är väl sånt som man ska ta vara på och förstå att alla små framsteg är toppen. 
 
Vad som är "problemet" med exponering är att, i tex mitt fall, inte gå och tvätta händerna direkt efter att jag använt pennan. Inte heller efter en kvart ska man behöva göra det. På detta sätt fortsätter det tills det att ångest klingat av. Jag försöker verkligen, det gör jag men det är så galet svårt och jobbigt. Trodde inte det skulle vara så svårt som det är. Hur svårt är det egentligen att ta tag i en penna? Det värsta är nästan att jag i torsdags sa att jag förmodligen skulle kunna göra denna utmaning 4-5 gånger om dagen... So far har jag lyckats med två gåner om dagen... Jaa, det är kanske bättre än inget men känslan av misslyckande finns fortfarande där. 
 
Detta är alltså det jag ägnar mig åt just nu. Att låna andras pennor, få en hel drös med ångest och försöka leva på att mina dumma tankar att sakta men säkert försvinna. Stor kram till alla där ute!
 

Kommentera

Publiceras ej