Och så har ännu en vecka gått. Det var fyra väldigt härliga dagar i fjällen med mängder av snö, härliga promenader, plugg och bara tid att andas. Men som alltid när man (vet inte om det gäller alla men iaf mig) har varit någonstans där allt har varit väldigt bra så slår verkligheten tillbaka mot en, lite för hårt och den känslan är inte rolig. Nästan lite depression-symptom på det hela. Så på måndag morgon, när det var dags att gå upp tidigare än vad som är naturligt, kändes det inte alls okej. Men med ett träningspass inbokat senare blev det 5 timmar långa hålet ändå hanterbart. Direkt från träningen susade jag iväg till ett lägermöte med scouterna och kom inte hem förrän runt halv elva tiden. En alldeles för lång dag för att hjärnan skulle hänga med.
 
Igår då? Tisdag med endast en lektion och massor av tid till plugg vilket var perfekt eftersom vårens första studentskiva väntade på kvällen. Men, icke sa nicke. En smärre panikångestattack med läskiga inslag av nu-vill-jag-inte-vara-med-längre tankar ändrade på den morgonen/förmiddagen. Det gick över, vilket det alltid gör, och det kändes väl rätt okej under eftermiddagen men återkom till och från under hela kvällen, inte det roligaste när man är på skiva. Men det är en helt annan historia och inte det roligaste för er utomstående. Nu under dagen har det snöat rejält sen lunch och det verkar itne riktigt vilja sluta än. Hoppas att det inte stannar upp hela trafiken under morgondagen... 
 
Onsdag idag. Mitt i veckan. Lill-lördag osv. Vet inte riktigt vad jag har att säga om denna dag. Det finns alldeles för många tankar som snurrar omkring i hjärnan just nu och det är inte lätt att förklara, sätta ord på till och med för mig själv. Därför tänker jag inte försöka med det, iaf inte just nu. Imorrn väntar Prima igen och jag vet inte riktigt vad vi ska göra vilket är helt olidligt (kontrollbehovet skriker) men min psykolog har lovat att det inte kommer hända något utan att jag är med på det så då får jag lita på det. Fy farao...Ska nog gå och lägga mig under ett täcke ett tag och sen sova, det känns att det inte blev mer än 4 timmars sömn inatt. Stor kram till er alla!
Efter mycket funderande så har jag bestämt mig för att fokusera ännu mer på psykisk ohälsa i denna blogg. Varför? Därför att det finns alldeles för många fördomar och förutfattade meningar kring olika psykiska sjukdomar. Det som har inspirerat mig till att ta tag i detta är underbara Psykpodden med Christian & Rebecca sam kampanjen Hjärnkoll. Personerna bakom detta har fått mig, och jag hoppas att många fler håller med, att inse att man aldrig är ensam när det gäller psykisk ohälsa. 
 
Den nationella kampanjen Hjärnkoll finns för att öka öppenheten kring just psykisk ohälsa. Det började med att de började följa mig på twitter, fundersam men väldigt intresserad fortsatte jag att kika vidare. Dessutom hade jag lyssnat på psykpodden lite med ett halft öra några veckor tidigare, lätt omedveten om hur viktigt det de pratar om verkligen är. Rebecca och Christian har tillsammans podcasten Psykpodden där de pratar öppen och lätt om olika psykiska sjukdomar. Ibland bjuder de in gäster med erfarenheter kring samma ämne. Galet intressant! Lyssna, lyssna, lyssna. 
 
Som många av er redan vet har vägen till där jag står idag inte varit speciellt lätt. Allt från samtal i skolan för nedstämdhet till att i total panikångest behöva ringa till NoA. Trots att allt inte alltid är lätt så vill jag verkligen att andra ska förstå och då verkligen förstå. Inte döma, inte låtsas förstå och verkligen inte låtsas som att det inte finns. För det gör det. Det finns så sjukt mycket och många fler drabbas, trots att vi inte vet det just för att det är alldeles för tabu. 
 
Detta gör mig så arg! För jag vet hur jobbigt det är att vara nere i en ordentlig svacka och hur tufft det är att gå igenom KBT. Alldeles för många människor mister både tron om sig själva, livet och framtiden till psykiska sjukdomar men framför allt till fördomarna om det. Att inte våga säga hur man känner, hur man mår eller vad man tänker. Varför skulle man inte få säga hur man känner? Varför ljuga om det allra viktigaste? 
 
Därför tänker jag stötta Hjärnkoll och tipsa om allt som har med psykisk ohälsa att göra. Därför att vi behöver prata om det så mycket mer än vad vi gör idag. Därför tycker jag att just du också ska fundera över dina värderingar och vad just du tänker kring psykisk ohälsa. 
Hej på er! Det var ett bra tag sen jag skrev något nu... Och tyvärr har jag inget annat än mig själv att skylla på. Så många gånger jag har tänkt att jag ska skriva ett inlägg. Så många gånger jag till och med satt mig vid datorn för att börja skriva men det blir liksom aldrig av. En bloggtorka kanske man kan kalla det till och med men så är det väl här i livet. Ibland är allt sjukt bra och riktigt välfungerande och ibland inte. Hade en fin liten konversation men en vän igår kväll om hur livet är och hur livet skulle kunna vara om önsketänket fungerande. Vi kom fram till att livet varken hade varit roligare eller bättre utan alla citroner och slingriga omvägar. Men trots detta så kan jag inte undgå att tänka hur livet hade sett ut om jag t.ex hade fortsatt på gymnasiet som jag började på, om jag inte hade börjat med terapin eller om jag inte ens fått chansen att träffa alla underbara människor som finns. 

För några helger sedan hade vi en spelhajk med scouterna, utmanarlaget. Trots att det inte blev så mycket spel var det helt stört mysigt ändå och vi spenderade den mesta av tiden till att prata om filosofi, vår-grönt och existens. Just detta med att börja fundera över hur min värld ser ut jämfört med din gör mig så sjukt rädd och samtidigt galet förundrad. Tänk om det egentligen bara är min hjärna, mina tankar som har byggt upp hela min syn på världen. Att alla personer egentligen är påhittade, platserna kanske finns men hur byggnader och annan arkitektur är utlagd är bara saker som jag har hittat på, fastän jag är omedveten om det? Grädden på moset är ju att vi dessutom läser filosofi i skolan, med århundradets flummigaste lärare... Kommer jag bli galen innan vi tar studenten? Känns lite så, men inte heller hjälper det med ångest som spökar för diverse ovettiga och vettiga saker...

Över till något helt annat nudå, nämligen SPORTLOV!! Helt galet att jag just nu spenderar mitt allra sista sportlov som studerande D: Kan inte riktigt bestämma mig för om det är skönt, läskigt, underbart eller hel sorgligt. Förmodligen en blandning av allt.. Anyways, än så länge har jag använt mitt lov till träning, lekland, shopping, slapp-häng och ytterst lite plugg. En riktigt trevlig kombination faktiskt. Dessutom är vi nästan klara med min brorsas rum vilket betyder att vi ska börja på mitt snart =) Härligt med förändring! Dessutom är våren verkligen påväg, snön är borta, temperaturen stiger sakta men säkert, det är helt klart ljusare ute på morgonen och fåglarna kvittrar. Bästa känslan ever! 

I och med detta så hoppas jag verkligen att inspirationen ska återfinna sig för det är så mysigt att få sitta och skriva, fnula med bilder och design. Men tills dess så kommer det inte komma upp speciellt många inlägg (om jag nu inte får värsta rycket och blir galet kreativ).

Stor kram till er som hänger kvar och läser det lilla som skrivs då och då ❤️